DRKongo


Ovanför dörren till administrationsbyggnaden har UFSAMC illustrerat samarbetet mellan sig och Syskonbandet med de flaggor som var aktuella för båda länderna vid centrets invigning.

UFSAMC – Föreningen av blinda bröder och systrar med uppdrag från Kristus

Sedan 1995 har Syskonbandet kontakt med en systerförening i Demokratiska Republiken Kongo. Där finns en liten grupp för kristna synskadade. Den bildades 1989 av en grupp ungdomar, som studerade på en skola för synskadade i Kinshasa. De samlades en gång i veckan till lovsång och bön, de bildade en orkester och vände sig till olika församlingar för att få medverka i deras evangelisation. Så småningom föddes tanken på att bilda en förening.

Idag har Föreningen kristna synskadade drygt 60 medlemmar. Precis som i Sverige finns det både ”aktiva medlemmar”, som är synskadade och ”stödjande medlemmar”, som är seende.

Föreningen försöker organisera olika aktiviteter för att människor ska kunna klara sin försörjning. Det kan handla om korgflätning i bast eller lian, stickning, virkning, sömnad eller möbelsnickeri. Man har också haft ett fisk-projekt. Det handlade inte om att fiska utan om att köpa frusen fisk och salta/torka den så att den inte förfars även om man inte har kylskåp. Fisken såldes sedan på marknaden i små bitar.

Något som visar olikheterna i livssituation mellan våra länder är att det finns en regel om att det inte är tillåtet för föreningens medlemmar att tigga …

Föreningen försöker driva undervisning i punktskrift för synskadade barn, som inte alls går i skola. Medlemmar från föreningen hämtar barnen i deras hem och följer dem tillbaka. Barnens föräldrar har svårt att förstå värdet av att barnen lär sig punktskrift. I de praktiska aktiviteterna föreningen bedriver deltar också fysiskt handikappade, seende som assistenter och medarbetare. Orkestern har gjort ett par längre evangelisationsresor, som har resulterat i många nya medlemmar.

Syskonbandet har under åren försökt stödja föreningens arbete med både pengar och utrustning. 1999 reste dåvarande verksamhetsledaren Gun Eriksson tillsammans med styrelseledamöterna David Lindberg och Martin Widmark till den lokala föreningen i Kinshasa för att göra en projektbeskrivning att lämna in till SMR – Svenska Missionsrådet. Detta för att få del av statligt stöd för utvecklingsbistånd. Resan var ett första SMR-projekt. Ett andra gällde inköp och upprustning av lokaler för systerföreningens verksamhet.

Undersökningsresan varade en vecka. Planeringen gjordes i samarbete med en lokal församling tillhörig Svenska Missionskyrkans systersamfund i Kongo.

2002 reste de tre åter till Kongo. Denna gång för att inviga systerföreningens lokaler och för att tillsammans med dem och den lokala församlingen utvärdera projektet. Den lokala församlingen hade delat det lokala projektansvaret och bistått med byggledning och ekonomisk rådgivning vad gäller inköp av material etc. Utvärderingsresan utgjorde en del i det SMR-stödda projektet.

Ur jubiléumsskriften 2008

Rapporter


Våra syskon i Kongo

Det är måndag förmiddag och jag ringer till ordförande Mukoko i den kristna synskadeförening, som Syskonbandet i Sverige har kontakt med. Han har inte en aning om att jag har befunnit mig i landet en dryg vecka redan och säger genast att jag är välkommen till centret för att hälsa på. Inom en timme är jag där. Mitt första intryck är att det ser ut exakt som det gjorde för fem år sedan, när jag var här senast. Men det är inte rätt. Det har skett förändringar.

 

I samlingssalen pågår en andaktsstund med predikan av en av de synskadade, som har kallelse till evangelist, Kimvundu. När han slutat predika kommer vi in och hälsar och glädjen är stor över att ännu en gång möta vänner från Sverige – jag som kallas Mama Gun, och Åsa som valt att hålla mig sällskap under den kommande veckan. Åsa är journalist och tröttnar aldrig på att ställa frågor.

 

Just nu har man inte någon affärsverksamhet på gång och ingen produktion av hantverksprodukter. Inredningen till äggkläckning och hönsuppfödning är uppställd i f.d. syrummet, ett rum som man dessutom upplåtit som bostad till en ung familj, där båda är synskadade. Paret har en liten dotter, som bara är en vecka gammal – en ljuvlig liten varelse som får allas hjärtan att smälta.

 

I ett rum, som tidigare användes för att förvara material till produktion av hantverksprodukter, förvarar man nu byggmaterial – färdiga betongblock och lite virke. Föreningen har börjat bygga nya lokaler. Det gör man utefter muren på ovansidan av tomten. Muren utgör en vägg och så bygger man fyra små rum med dörrar in mot gården. I vart och ett av rummen räknar man med att det ska bli affärsverksamhet. Föreningen vill själv öppna sin butik i ett av rummen. Då öppnar man en lucka i muren, som blir som en disk över vilken man säljer produkter som kunden ser genom luckan. I ett annat rum räknar man med att ha systuga, ett rum blir telefonkabin – dvs människor kan komma dit och ringa mot betalning. I det fjärde rummet räknar man med att ordna med en foto-ateljé.

 

Man visade mig också den nedre delen av tomten där septitanken, toaletter och dusch ligger. Här hade man ett stort problem med att septitanken var full och måste tömmas. Man planerade att gräva ur den för att återställa funktionen.

 

Jag frågade hur man finansierar allt detta och fick inte ett direkt svar men en upplysning om att man försöker få medlemmarna att betala USD 10 i månaden för att stötta verksamheten. Jag förstår att det omöjligt kan förverkligas. 80% av Kongos befolkning lever på mindre än en dollar om dagen och de synskadade representerar säkert dom allra fattigaste och håller ner den genomsnittssiffran.

 

Plötsligt är ett livligt samtal igång.

–       Hur fick du kontakt med dom synskadade? frågar Åsa Joseph, som fungerar som diakon och själasörjare i gruppen.

–       När jag hade jobb, körde jag taxi och såg hur många lämnade kvar synskadade vid hållplatserna. Dom ville inte ta med dom. Då bestämde jag mig för att jag skulle köra dom synskadade och jag försökte att aldrig se förbi dom eller hoppa över dom. På det sättet blev vi bekanta och dom bjöd in mig att komma på deras föreningsmöten. Nu när jag inte arbetar är det en daglig syssla för mig att gå hit och delta i deras samlingar och känna att dom är trygga med mig och de råd jag kan ge.

 

En ung man banar sig fram genom klungan runt oss och berättar.

–       Jag heter Aimé och är musiker. En dag gick jag härute på gatan med min gitarr och spelade och sjöng för mig själv. Ordförande hörde det och skickade ut någon att hämta mig. Vi sjöng tillsammans en lång stund och efter den dagen har det blivit viktigt för mig att komma hit varje dag och delta i gemenskapen. Jag gifte mig med en av dom synskadade kvinnorna och nu har vi två barn tillsammans.

 

Föreningens kassör Judith dyker också upp och berättar

–       För mig var det också transportsystemet i staden som gjorde att jag upptäckte vilket svårt handikapp det är att inte kunna se. En blind kvinna stod vid min hållplats och fick inte komma med bussarna som stannade. Då började vi prata och det ledde till att vi lärde känna varandra och jag kom hit till centret. Jag går hit varje dag och trivs i gemenskapen här.

 

Det är imponerande att de synskadade i den här föreningen har sådana fantastiska seende vänner. Det vanliga attityden till synskadade eller handikappade i allmänhet är väldigt nedlåtande här, som i de flesta utvecklingsländer. Det är till och med vanligt att man är rädd för synskadade. Jag hade med mig en bunt vanliga vita käppar, som någon gett till Syskonbandet. När vi packade upp dem sa evangelist Kimvudi spontant ”Nu ser vi ut som medicinmän”. Och det är just magi man är rädd för när det gäller handikappade. Det kändes inte så bra att vi eventuellt skulle ge människor anledning att vara rädda för de synskadade genom att förse dom med attribut som direkt hör samman med magi. Men gruppen skämtade bort mitt ifrågasättande och vi började prata om annat.

 

Jag berättade att Syskonbandet planerar att skicka en delegation att besöka dem under 2010 och det blev dom väldigt glada för. Ordförande Mukoko lovade att snarast skicka en rapport om hur man har använt Syskonbandets bidrag för 2009.

 

Gun Eriksson oktober 2009